Grattis, ni har just fått barn/en traumatisk kris!

 

Själva födelsen

Många beskriver sina barns födelse som en oerhört omvälvande företeelse. Vissa talar om det som en milstolpe, ett nära livet-klimax men för prematurföräldern är det kanske en händelse med extra allt. Det är en situation full av motstridiga känslor och ofta långt ifrån det fantastiska livsbejakande upplevelsen av den perfekta förlossningen, där modern ivrigt påhejad av sin partner levererar en perfekt fullgången bebis som läggs till bröstet, alla är lyckliga och på väg hem efter ett dygn kan gratulationerna börja strömma in.

Istället kan jag själv beskriva mina söners entré i vecka 27 som att lukta döden i rumpan och sen just och just klara sig därifrån. Förlossningarna blir ofta dramatiska, våra mammakroppar är inte egentligen beredda att lämna ifrån sig de små liven och upplevelser av operation och trauma finns med i bilden. Det är då livets påstådda höjdpunkt kan förvandlas till en kris.

 

Vad kännetecknar en kris och en krisreaktion?

Kort sagt kan man säga att hjärnan skyddar oss i krisögonblicket genom att portionera ut så mycket av verkligheten till vårt medvetande som vi klarar av att ta in. Sakta börjar sen vårt medvetande ta itu med vad som verkligen skett, ibland med hjälp av coping-strategier som är mer eller mindre förnuftiga. Förloppet vid en traumatisk kris är alltifrån det akuta skedets chockfas till reaktionsfasen, den senare kan var ända upp till ett år och präglas just av att det först är svårt att ta in (folk kan ibland inte visa någon reaktion alls) och att medvetandet sen ibland protesterar mot vad som hänt genom att vilja förneka, hitta orsaker och att känslorna styr. Just i den situationen känner människor inte alltid igen sig själva och den egna reaktionen kan kännas stark och främmande.

Senare kommer bearbetningsfasen, där livet pendlar mellan acceptans och en insikt om hur livet förändrats. Sakta kan vi börja hitta nya vägar och nyorienteringsfasen kännetecknas just av det.

 

Prematurföräldrar och krisupplevelsen

I chockfasen kan det vara oerhört svårt att ta in alla fakta vad som egentligen hänt. Vi kanske kan förstå orden men känslorna är ännu inte kopplade till upplevelsen, som kan vara alltifrån en frisk men för tidigt född bebis till att ens barn inte överlevt. För mig och min partner blev det så att vi packade ner de egna känslorna för att kunna fokusera på våra barn och vår reaktion och bearbetning kom egentligen först flera år senare. Det är en myriad termer och besked som ska smältas; främmande miljöer med starka intryck av lukter, pip i apparater och främmande människor som ska ta hand om ens barn. Här kan också nämnas att många föräldrar kan uppvisa posttraumatiska stressymptom, för mig var det helikopterljud, och plingljud som triggade minnet av saturationsmonitorn. Att livet sen med en prematurbebis även innebär panisk förskräckelse för infektioner, täta sjukvårdsbesök och eventuella efterföljande komplikationer gör även det att bearbetningen av den initiala stressupplevelsen kan fördröjas.

 

Att behöva hjälp

Just i krisens akutaste skede förstår vi kanske inte ens att vi är i en kris. Reaktionerna kan ibland dröja men det kan också bli svårt att sova, äta och fungera, allt samtidigt som vi förväntas ta itu med föräldraskapet eller de omständigheter där ett barn kanske ska begravas. Just där och då tvingar vi oss kanske att hålla ihop men tids nog kan reaktionerna komma och då kan det vara viktigt att söka hjälp, för att förstå vad som hänger ihop med vad. Det mänskliga psyket är fantastiskt men ibland behöver vi hjälp att lägga pusslet av vad som hänt, inte minst för att kunna svara på barnens kommande frågor, eller kanske försöka hantera det svåraste av allt, att ens barn inte överlevde.

 

Att förstå sig själv och andra

Jag tycker att det är viktigt att omvärlden är medveten om vilken ofta starkt stressande upplevelse en prematurfödelse kan vara och att reaktionerna kan se olika ut. Oftast är det ju så att vi förstår en upplevelse när vi själva ställs inför den men här är det lite som med vanliga kriser. De närstående får gärna finnas till hands, om än så bara för en stunds kontakt men de behöver vara beredda på att kunna härbärgera prematurförälderns känsloupplevelse och klara av att visa upp ett okritiskt lyssnande som den nyblivna föräldern kan vila sig i. Även för de föräldrar som mist sitt barn är närvaron utan krav det som just kanske behövs, det kan räcka med en kram, en öppen fråga eller en färdig middag. Till dem vars barn har överlevt kapar många i okunskap av den sköra kommunikativa tråden genom att glatt konstatera att: ”ditt barn lever ju, vad är det som är så jobbigt?”. Det är ju inte det att vi är otacksamma över att våra barn lever; vi är bara så skärrade av att ha lurat döden.

Mona Lindroth

Advicsry board
Prematurföreningen Mirakel
Lärare Högskolan Åland


Dela på sociala medier

Kommentarer

Om bloggen

Bloggen är en del utav Prematurföreningen Mirakels webbplats.

Gå till hemsidan